Hur kan man få bättre balans mellan chefer/ledare och medarbetarna i en organisation?
Är det möjligt att få medarbetarna att känna sig lite mer jämbördiga med chefen, för att få bort en del osynliga hinder mellan nivåerna?
Vi på LedarStegen tror absolut att det går!
Den hierarki som finns i en organisation kan bära på många fördomar och osynliga hinder. En av dem kan vara att medarbetaren inte vågar ställa krav på rätt Förutsättningar av sin chef, utan man nöjer sig med det man har har och kanske även gnäller om det till andra när det inte är bra nog.
LedarStegens FFA-metodik, bygger på att ledaren har ett tydligt ansvar för medarbetarens Förutsättningar.
Du som ledare ger bra ledarbidrag när du aktivt och med en positiv inställning frågar din medarbetare om den har rätt Förutsättningar. Om inte – och det är inom rimliga gränser – så har du en skyldighet att säkerställa rätt Förutsättningar för att kunna gå vidare till nästa steg.
När din medarbetare har fått rätt Förutsättningar, hänger det på personens Förmåga och Attityd att få saker gjorda. De delarna äger medarbetaren och du som ledare kan då lättare coacha medarbetaren till utveckling, genom att se och följa upp Förmågan och resonera tillsammans om Attityden. D.v.s. viljan att bidra till det önskat resultat.
Med denna metodik, påstår jag att hierarkin tonas ner och parterna kan mötas mer jämbördigt.
Medarbetaren känner tilltro och trygghet till att ledaren vill skapa de bästa förutsättningarna, så då är det ok att prata om det. Ledaren känner trygghet i att Förmågan växer och att Attityden blir mer positiv tack vare bättre samarbetsvillkor parterna emellan.
Hur tänker du kring detta? Kan det vara en bra sak att resonera om i er ledningsgrupp?
Kom ihåg, det ni kan sätta ord på, det kan ni förändra. Prata igenom hur Förutsättningarna ser ut, klargör vad du vill ha ut av Förmågan och uppmuntra till en bra Attityd.
Läs även vår blogg om FFA-Coaching, där finns det lite matnyttig information om HUR du kan jobba vidare med detta på egen hand.
Tack för att du läste ända hit 🙂
//Ingemar Rygert
