När laget gör stjärnorna bättre

Sporten kan ofta ge oss goda insikter i bra samarbete som vi kan applicera i arbetslivet.

Inför VM-semifinalen mellan Frankrike och Spanien handlade mycket av snacket om Frankrikes offensiv. Kylian Mbappé, Ousmane Dembélé, Michael Olise och de andra anfallsstjärnorna lyftes fram som spelarna som skulle kunna avgöra matchen på egen hand. Fokus låg på individuell kvalitet, snabbhet och förmågan att skapa det oväntade.

Men när slutsignalen gick stod Spanien som en övertygande segrare med 2–0. Samtidigt lämnade Frankrike planen utan att egentligen komma upp i den nivå som många hade förutspått.

Dagen efter följde den andra semifinalen. England tog ledningen, men Argentina vände matchen sent och vann med 2–1.

När jag hade sett båda semifinalerna slog det mig att de egentligen berättade samma historia.

Vi fastnar ofta i diskussioner om talang. Betydligt mer sällan pratar vi om det som gör att talang verkligen kommer till sin rätt. För mig blev de båda semifinalerna en påminnelse om att verklig framgång sällan skapas av individuell briljans ensam. Den växer fram när rätt förutsättningar gör att människors förmåga och attityd förstärker varandra.

Det är också så vi beskriver villkoren för bra samarbete; FFA: Förutsättningar, Förmåga och Attityd.

Spanien spelar utifrån ett system där alla tycks förstå sin roll. Det finns en tydlig idé om hur laget ska agera med boll, hur spelarna ska röra sig utan boll och hur pressen ska sättas när motståndaren försöker bygga sitt spel.

Spelarna behöver inte uppfinna spelet på nytt i varje situation. De kan i stället använda sin energi och skicklighet inom gemensamma ramar som laget känner till och litar på.

Det är bra förutsättningar.

Men ett spelsystem vinner inga matcher på egen hand. Det måste fyllas av människor som har förmågan att utföra det.

Spanien, och även Argentina, har tekniskt skickliga spelare som kan slå svåra passningar, ta sig förbi motståndare och fatta snabba beslut under hård press. De har också förmågan att försvara i avgörande situationer, vinna tillbaka bollen och anpassa sig när matchbilden förändras.

Det individuella kunnandet är alltså mycket viktigt. Men det som gör det verkligt värdefullt är hur det används tillsammans med andra.

En avgörande passning blir möjlig därför att en medspelare har rört sig och skapat en yta. En dribbling lyckas därför att andra spelare har flyttat motståndarnas försvar. Ett mål kan vara resultatet av en individuell prestation, men den prestationen har ofta förberetts av flera andras rörelser, beslut och arbetsinsatser.

Individuell briljans blir möjlig genom kollektivt samarbete.

Det som imponerade mest på mig var ändå kanske det som skedde utan boll.

När Spanien förlorade bollen började inte bara några utvalda försvarsspelare arbeta för att vinna tillbaka den. Hela laget deltog. Spelarna satte press, täckte ytor, följde löpningar och hjälpte varandra att styra Frankrike bort från den sista tredjedelen och farliga situationer.

Samma sak syntes i anfallsspelet. Alla spelare kunde inte vara den som slog den avgörande passningen eller gjorde målet. Men alla kunde röra sig för att skapa en öppning åt någon annan.

Det är attityd.

Attityd handlar i det här sammanhanget inte bara om att springa mycket eller kämpa hårt. Det handlar om viljan att bidra till helheten, även när det egna bidraget inte blir det som syns mest.

Att göra en löpning för att dra undan en försvarare. Att pressa trots att någon annan sannolikt vinner bollen. Att vara beredd att täcka upp när en lagkamrat tar en risk. Att acceptera att en medspelare ibland misslyckas i försöket att skapa något avgörande. Att ständigt göra varandra bättre.

Det osynliga arbetet gör de synliga prestationerna möjliga.

Den andra semifinalen gav ytterligare en dimension till samma resonemang.

England tog ledningen med 1–0 och valde därefter att falla tillbaka för att försvara resultatet. Det gav ett visst kortsiktigt skydd, men förändrade också lagets förutsättningar. Spelet flyttades längre ned i planen, bollinnehavet minskade och möjligheten att utnyttja den individuella kvaliteten hos spelare som Jude Bellingham och Harry Kane blev allt mindre.

Argentina gjorde tvärtom.

Trots underläge fortsatte de att tro på sitt spel. De fortsatte pressa, ta löpningar utan boll, hjälpa varandra och skapa nya möjligheter. De gav inte upp sitt arbetssätt eller sitt mod. Belöningen kom sent när de först kvitterade och därefter avgjorde till 2–1.

För mig blev de båda semifinalerna två sidor av samma mynt.

Spanien visade hur goda förutsättningar frigör människors förmåga.

Argentina visade hur en stark attityd gör att laget fortsätter skapa möjligheter även när det ser motigt ut.

Det tycker jag är en träffsäker bild av bra samarbete även i arbetslivet.

Vi ser ofta personen som presenterar den lyckade lösningen, vinner affären eller löser det akuta problemet. Det är mer sällan vi uppmärksammar alla de arbetsbidrag som skapade möjligheten: den som delade sin kunskap, den som såg risken i tid, den som skapade tydlighet eller den som tog hand om en uppgift så att en kollega kunde fokusera.

Precis som i fotboll riskerar vi att hylla den som avslutar anfallet och glömma dem som gjorde målet möjligt.

De båda semifinalerna illustrerade egentligen samma grundprincip.

När förutsättningar, förmåga och attityd samverkar kan ett lag prestera bättre än summan av de enskilda spelarna.

Spanien visade hur ett tydligt spelsystem skapar utrymme för individernas skicklighet.

Argentina visade hur en gemensam attityd och en obruten tro på arbetssättet kan vända ett underläge till seger.

Det betyder inte att individuella stjärnor är oviktiga. Tvärtom. Men stjärnorna blir som bäst när laget omkring dem fungerar.

Det gäller på fotbollsplanen.

Och det gäller på arbetsplatsen.

Riktigt starka organisationer kännetecknas sällan bara av att de har de skickligaste individerna. De kännetecknas av att människor har förutsättningar att använda sin förmåga och en attityd där de vill bidra till varandras och helhetens framgång.

Nästa gång vi ser en riktigt stark prestation kanske vi därför inte bara ska fråga vem som var bäst.

Vi kan också fråga oss:

• Vilka förutsättningar gjorde prestationen möjlig?
• Vilka förmågor behövde samverka?
• Och vilka människor gjorde jobbet som gav någon annan chansen att briljera?